nyc bildbomb
TORSDAG!
FREDAG!
LÖRDAG!
SÖNDAG!
hello cali
Nu sitter jag på Logan Intl Airport. Mitt flyg till SF går om några timmar.
Cultural Care har bett mig sitta o vänta på att dom ska ringa o bekräfta när jag flyger till SF från Boston. Hela veckan. Sen i måndags! Dom ringde igår och sa att jag ev skulle få åka idag. Jag och Erin har gått där hemma o bara väntat som två barn, på vad som kommer hända. Alla på kontoret har sagt olika saker.
Att jag skulle flyga tillbaka den 1 augusti. Sen i tisdags, i onsdags, i torsdag eller idag fredag.
Vad som saknades var en påskrift och inbetalning från min nya familj i Petaluma, utanför San Francisco.
Världens gulligaste familj.
Mamman är en av cheferna på Beringer Wine, i Napa.
Pappan har sin egen byggfirma och har precis byggt klart deras nya (tydligen stora) hus.
Dom har två nyfödda pojkar, tvillingar. Dom är just nu 8 veckor, när jag börjar jobba hos familjen kommer dom vara 10 veckor gamla. 'Va fan är de för mamma, kan man ju fråga sig då'...
Men eftersom USA inte har samma föräldraledighet som i Swe så behövs ungarna tas hand om av nån annan, tex MIG!
Pappa Greg är redan tillbaka på jobbet, men mamma Amy ska tillbaka i mitten av september.
Alltså kommer vi vara hemma, med båda pojkarna i lite mer än en månad. Jag är ju skapligt van med hemmamammor för tillfället så jag oroar mig inte. Hon är nybliven mamma, ny i programmet och vi kommer ha hand om två små korvar som för det mesta sover och äter dygnets alla timmar..
Pojkarna var även födda 6 veckor förtidigt. Så 'egentligen' är dom bara 2 veckor gamla just nu. Tydligen rätt tjocka ungar, för dom äter en del. Men gud så små och söta dom är.
Jag har sett bilder på dom och höll på att smälta.
Det kommer nog inte vara det lättaste jobbet jag tagit åt mig. Visst att dom sover mycket och kommer ligga o sparka med sina ben under sin vakna tid. Men när det blir kaos, så kommer det verkligen vara kaos. Om det är jobbigt att ha hand om en unge, så ska jag sitta där med två.
Jag ser fram emot den 2 augusti så jag bara vill att denna kommande vecka ska springa förbi...
Jag kommer ha en egen bil, eget stort rum med tillhörande badrum. Min nya LCC i Petaluma berättade att huset var jättefint och mitt rum var som en dröm. Vi kan ju hoppas på det!!
Jag kommer jobba måndag-fredag. Alltid ledig helger! Mor och farföräldrarna bor i LA och har planerat att komma upp och hälsa på va 6e vecka. Dom berättade då att jag kommer få böna och be om att få ta hand om barnen, det vill säga att jag kommer få en hel del ledigt när dom är på besök. Men det gör dom bara glada, eftersom att dom vill att jag ska få ut så mycket som möjligt av mitt år.. Eftersom att dom självklart vill spendera tid med sina barn och barnbarn.
Självklart trodde jag att min förra familj var underbar. Det var den, på sitt sätt...
Men jag tror på allt dom säger. Allt som min LCC säger om denna underbara familj och deras söta små pojkar.
Behöver jag ens säga hur lycklig jag är just nu!!!?
Cultural Care har bett mig sitta o vänta på att dom ska ringa o bekräfta när jag flyger till SF från Boston. Hela veckan. Sen i måndags! Dom ringde igår och sa att jag ev skulle få åka idag. Jag och Erin har gått där hemma o bara väntat som två barn, på vad som kommer hända. Alla på kontoret har sagt olika saker.
Att jag skulle flyga tillbaka den 1 augusti. Sen i tisdags, i onsdags, i torsdag eller idag fredag.
Vad som saknades var en påskrift och inbetalning från min nya familj i Petaluma, utanför San Francisco.
Världens gulligaste familj.
Mamman är en av cheferna på Beringer Wine, i Napa.
Pappan har sin egen byggfirma och har precis byggt klart deras nya (tydligen stora) hus.
Dom har två nyfödda pojkar, tvillingar. Dom är just nu 8 veckor, när jag börjar jobba hos familjen kommer dom vara 10 veckor gamla. 'Va fan är de för mamma, kan man ju fråga sig då'...
Men eftersom USA inte har samma föräldraledighet som i Swe så behövs ungarna tas hand om av nån annan, tex MIG!
Pappa Greg är redan tillbaka på jobbet, men mamma Amy ska tillbaka i mitten av september.
Alltså kommer vi vara hemma, med båda pojkarna i lite mer än en månad. Jag är ju skapligt van med hemmamammor för tillfället så jag oroar mig inte. Hon är nybliven mamma, ny i programmet och vi kommer ha hand om två små korvar som för det mesta sover och äter dygnets alla timmar..
Pojkarna var även födda 6 veckor förtidigt. Så 'egentligen' är dom bara 2 veckor gamla just nu. Tydligen rätt tjocka ungar, för dom äter en del. Men gud så små och söta dom är.
Jag har sett bilder på dom och höll på att smälta.
Det kommer nog inte vara det lättaste jobbet jag tagit åt mig. Visst att dom sover mycket och kommer ligga o sparka med sina ben under sin vakna tid. Men när det blir kaos, så kommer det verkligen vara kaos. Om det är jobbigt att ha hand om en unge, så ska jag sitta där med två.
Jag ser fram emot den 2 augusti så jag bara vill att denna kommande vecka ska springa förbi...
Jag kommer ha en egen bil, eget stort rum med tillhörande badrum. Min nya LCC i Petaluma berättade att huset var jättefint och mitt rum var som en dröm. Vi kan ju hoppas på det!!
Jag kommer jobba måndag-fredag. Alltid ledig helger! Mor och farföräldrarna bor i LA och har planerat att komma upp och hälsa på va 6e vecka. Dom berättade då att jag kommer få böna och be om att få ta hand om barnen, det vill säga att jag kommer få en hel del ledigt när dom är på besök. Men det gör dom bara glada, eftersom att dom vill att jag ska få ut så mycket som möjligt av mitt år.. Eftersom att dom självklart vill spendera tid med sina barn och barnbarn.
Självklart trodde jag att min förra familj var underbar. Det var den, på sitt sätt...
Men jag tror på allt dom säger. Allt som min LCC säger om denna underbara familj och deras söta små pojkar.
Behöver jag ens säga hur lycklig jag är just nu!!!?
weekend i new york.
Torsdag; tidig uppgång och avfärd med buss från Boston till NY. Virrade omkring på subwayen ett tag, kom fram till 87th street på Manhattan. Amanda och Kim hade bokat boende. Deras NY resa har varit planerad i flera månader. Pink Hostel, in the city bodde vi på. Bara för tjejer. Riktigt fräscht med blandad kompott av resenärer.
Vi kastade in väskorna och begav oss mot Times Square. Först ett stopp i Bryant park och biblioteket. JA, där Carrie och Big skulle gifta sig. Gick på trappan, tog lite kort sen var vi nöjda med den SATC-feelingen.
Vi gick omkring och svettades med alla andra på gatorna och efter några timmars strosande och m&ms ätande var vi nöjda och tog oss tillbaka för att duscha.
Kvallen bestod av drinkar och lite comedy club. BRA START!
Fredag; uppe med tuppen, eftersom jag var tvungen att checka ut varje dag. Bytte även rum varje dag. De va soft!
Kände för att turista en hel del denna dag. Tog subway till Manhattan Bridge, så nu har man sett den och även Brooklyn Bridge! Gick genom Chinatown, Little Italy för att sen komma till SoHO. Blev avundsjuka på alla New Yorkers för vi ville ju också bo där, såklart. Kände att vi aldrig fick nog. Satte oss på en trappa och tittade på folk. Tog oss till Greenwich Village. Timmarna gick o våra fötter svullnade tre skostorlekar. Tog oss hem för nap, dusch och smink. Laddade för utgång med några svenska aupairer från New Jersey. Camilla, Jennifer och Erica. Möttes upp på Cooper 35, billiga drinkar och världens stämning på uteserveringen. Efter nån timma tog vi oss till Empire, där promotören Steve fixade in oss och tog oss till hans VIPbord. Det var ingen tråkig klubb direkt. Det var öppen takterass, höögt upp, med BRA utsikt. Mycket folk och vi dansade fram till 5 snåret, då det var dags för mat och sen hemgång...
Lördag; vaknade upp äckligt trötta och bakis. Utcheck klockan 11 och dags för nya äventyr. Tog oss ner till South Ferry och kikade på Frihetsgudinnan på avstånd. Gick i parken och sen vidare upp mot Wall street och Ground Zero.
På eftermiddagen åkte Kim hem för att vila. Jag och Amanda tog oss då till 7th Ave. Satte oss på SushiSamba och åt sushi och drack de godaste drinkarna, någonsin. Vi smed lite framtidsplaner och kände hur löjligt mycket vi ville bo i NY.. Slitna tjejer taggade till och tog sig tillbaka till Cooper 35, innan Steve ville ha oss vid hans bord på en annan bar och sedan vidare till La Pomme. Det var mycket häng. Många aupairer. Endel torra, andra sköna.
Väl inne på klubben var det massor med folk. Modevisning, dansare, you name it. Stötte på Yasmine, som jag inte sett på 6 månader. Hon är aupair i NJ, men gick in i rematch och sitter i den sitsen jag hade för ungefär en månad sedan... Hon är cool. Riktigt sjukt att hamna på samma ställe, mitt i NY. Slutade kvällen lite tidigare denna natt, runt 4 tiden. Mat och sömn är ju ibland det bästa som finns!
Söndag; drog på oss skorna och tog oss till 5th Ave. Gick hundra mil utan att komma fram, kändes det som. Gick därför tillbaka för att käka kebab på ett gatuställe. SOM INTE VAR DÄR. vi gick säkert 50 block, men kom fram och kände för att gråta. Det blev istället Subway och avslutade dagen i Central Park. Mitt vackra sällskap somnade, men jag satt där på gräset och iaktog tusentals människor som solade, voltade, spelade baseball och fotboll. Små barn, stora barn. Allt och alla. Galet fin och galet bra park, med andra ord. När solen gick ner gick vi hem. Köpte med oss godis som vi tryckte i oss i sängen. Somnade gott den natten kan jag lova.
Måndag; sista dagen och vi vaknade upp till regn. Frukost på ett mysigt fik. När vi gick ut från dörren sken solen igen och vi gjorde oss redo för några timmar solning i Central Park. Fick även i oss den gooda kebaben, innan det var dags att ta farväl till varanadra och staden. Jag tog mig till busstationen och väntade på min försenade buss. Amanda tog taxi till flygplatsen och fick spendera natten där eftersom alla flyg var inställda pga oväder. Kims flight till Sverige var säkert också försenad men hoppas hon nu snart står på Svensk mark...
Jag kom till Boston. Tog subway och tåg till Downtown, North Station och sen Swampscott. Eftersom vi har vandrat en del denna helg, så forstatte jag i samma tema. 23.04 kom tåget till Swapscott. 01.04 var jag framme i huset där jag bor. Det var en trevlig promenad mitt i natten, där jag inte hittar. Men fan så nöjd jag var när jag kom fram!
Helgen har varit galen. Tre tjejer med svårt låg budget har inte shoppat en enda sak. Knappt varit inne i en butik.
Vi åkte till NY för att se staden, det lyckades vi med, gott o väl. Har även ätit den godaste mjukglassen. Druckit dom godaste drinkarna. Haft det finaste vädret. Troligen inte älskat livet mer än så, nånsin.
GALET nöjda. GALET förälskade i NY.
Vi kastade in väskorna och begav oss mot Times Square. Först ett stopp i Bryant park och biblioteket. JA, där Carrie och Big skulle gifta sig. Gick på trappan, tog lite kort sen var vi nöjda med den SATC-feelingen.
Vi gick omkring och svettades med alla andra på gatorna och efter några timmars strosande och m&ms ätande var vi nöjda och tog oss tillbaka för att duscha.
Kvallen bestod av drinkar och lite comedy club. BRA START!
Fredag; uppe med tuppen, eftersom jag var tvungen att checka ut varje dag. Bytte även rum varje dag. De va soft!
Kände för att turista en hel del denna dag. Tog subway till Manhattan Bridge, så nu har man sett den och även Brooklyn Bridge! Gick genom Chinatown, Little Italy för att sen komma till SoHO. Blev avundsjuka på alla New Yorkers för vi ville ju också bo där, såklart. Kände att vi aldrig fick nog. Satte oss på en trappa och tittade på folk. Tog oss till Greenwich Village. Timmarna gick o våra fötter svullnade tre skostorlekar. Tog oss hem för nap, dusch och smink. Laddade för utgång med några svenska aupairer från New Jersey. Camilla, Jennifer och Erica. Möttes upp på Cooper 35, billiga drinkar och världens stämning på uteserveringen. Efter nån timma tog vi oss till Empire, där promotören Steve fixade in oss och tog oss till hans VIPbord. Det var ingen tråkig klubb direkt. Det var öppen takterass, höögt upp, med BRA utsikt. Mycket folk och vi dansade fram till 5 snåret, då det var dags för mat och sen hemgång...
Lördag; vaknade upp äckligt trötta och bakis. Utcheck klockan 11 och dags för nya äventyr. Tog oss ner till South Ferry och kikade på Frihetsgudinnan på avstånd. Gick i parken och sen vidare upp mot Wall street och Ground Zero.
På eftermiddagen åkte Kim hem för att vila. Jag och Amanda tog oss då till 7th Ave. Satte oss på SushiSamba och åt sushi och drack de godaste drinkarna, någonsin. Vi smed lite framtidsplaner och kände hur löjligt mycket vi ville bo i NY.. Slitna tjejer taggade till och tog sig tillbaka till Cooper 35, innan Steve ville ha oss vid hans bord på en annan bar och sedan vidare till La Pomme. Det var mycket häng. Många aupairer. Endel torra, andra sköna.
Väl inne på klubben var det massor med folk. Modevisning, dansare, you name it. Stötte på Yasmine, som jag inte sett på 6 månader. Hon är aupair i NJ, men gick in i rematch och sitter i den sitsen jag hade för ungefär en månad sedan... Hon är cool. Riktigt sjukt att hamna på samma ställe, mitt i NY. Slutade kvällen lite tidigare denna natt, runt 4 tiden. Mat och sömn är ju ibland det bästa som finns!
Söndag; drog på oss skorna och tog oss till 5th Ave. Gick hundra mil utan att komma fram, kändes det som. Gick därför tillbaka för att käka kebab på ett gatuställe. SOM INTE VAR DÄR. vi gick säkert 50 block, men kom fram och kände för att gråta. Det blev istället Subway och avslutade dagen i Central Park. Mitt vackra sällskap somnade, men jag satt där på gräset och iaktog tusentals människor som solade, voltade, spelade baseball och fotboll. Små barn, stora barn. Allt och alla. Galet fin och galet bra park, med andra ord. När solen gick ner gick vi hem. Köpte med oss godis som vi tryckte i oss i sängen. Somnade gott den natten kan jag lova.
Måndag; sista dagen och vi vaknade upp till regn. Frukost på ett mysigt fik. När vi gick ut från dörren sken solen igen och vi gjorde oss redo för några timmar solning i Central Park. Fick även i oss den gooda kebaben, innan det var dags att ta farväl till varanadra och staden. Jag tog mig till busstationen och väntade på min försenade buss. Amanda tog taxi till flygplatsen och fick spendera natten där eftersom alla flyg var inställda pga oväder. Kims flight till Sverige var säkert också försenad men hoppas hon nu snart står på Svensk mark...
Jag kom till Boston. Tog subway och tåg till Downtown, North Station och sen Swampscott. Eftersom vi har vandrat en del denna helg, så forstatte jag i samma tema. 23.04 kom tåget till Swapscott. 01.04 var jag framme i huset där jag bor. Det var en trevlig promenad mitt i natten, där jag inte hittar. Men fan så nöjd jag var när jag kom fram!
Helgen har varit galen. Tre tjejer med svårt låg budget har inte shoppat en enda sak. Knappt varit inne i en butik.
Vi åkte till NY för att se staden, det lyckades vi med, gott o väl. Har även ätit den godaste mjukglassen. Druckit dom godaste drinkarna. Haft det finaste vädret. Troligen inte älskat livet mer än så, nånsin.
GALET nöjda. GALET förälskade i NY.
slutar aldrig att förvånas..
tog på mig skor o träningskläder, ipod i öronen och begav mig ut på äventyr. slutade med att jag gått till nästa lilla stad, som heter swampscott. 1,5 timma senare alltså, hittar jag whole foods och köper en flaska vatten o lite vindruvor. tar mitt pick o pack och går hem igen. det var en skön tre timmars promenad...
lite ont i fötterna och inte lika snabbt tempo på hemvägen som på ditvägen. men jag fick se lite folk, lite hav och ett par(!!!!) villaområden... grymt stolt att jag gick utan att veta vart. mest gick jag på känsla och där jag nästan kände igen mig.
när jag kom hem, stod tim, värdpappan på verandan. han sa då till mig att jag skulle flytta in till min LCC igen. okej sa jag, rätt så glatt. packade ihop de nästan ouppackade väskorna och kånkade upp dom för den knarriga och omålade källartrappan.
jag fattade inte riktigt vad som hände. erin, min LCC, anya på bostonkontoret och tim hade tydligen försökt ringa mig hela eftermiddagen. jag hade inte haft några missade samtal...
enligt erin hade vi jag och tim, kommit överrens att jag skulle gå in i rematch. inte riktigt enligt mig. visst att jag har funderat på det. rätt mycket faktiskt och även funderat på det högt. genom att vara 100% ärlig mot tim om hur jag kände. enligt honom hade det första jag sa när vi pratade i lördags att jag ville gå in i rematch. inte rakt ut, men att jag inte ville vara här och ville tillbaka till kali. jo visst, men hade ändå tänkt att ge dom en ärlig chans. annars hade jag aldrig spenderat tid med döttrarna på lördagen. när vi käkade pizza, såg på film och åt glass tillsammans. dom verkade gilla mig med en gång. och idag när tjejerna kom hem från deras mamma, så hade den yngsta tjejen frågat om miriam skulle vara där när hon kom hem. tim sa då nej. hon blev ledsen o förstod inte riktigt. såå, typ lika lost som jag.
men iallafall. vi hade ett snack, jag erin och tim. skällde lite på varandra men det var ändå inga hard feelings, eftersom det inte är personligt, utan lokaliseringen(eller vad det heter) som är problemet.. lite missförstånd och lite oklara saker, men vad gör man. jag ville inte sitta o böna o be att han skulle ta mig tillbaka som hans aupair, jag har ju inte ens börjat... bara en sjukt konstig matchning, på ett ställe jag verkligen inte vill vara. i ett äckligt hus och en riktigt weird värdpappa.
pratade sen med anya på kontoret. hon tyckte jag var oförskämd och otacksam, för allt cultural care har gjort för mig. tror inte riktigt att hon är på min sida, men äh vem är det egentligen???
jag har tydligen ställt till det för mig själv genom att eventuellt inte kunna bli matchad med en familj i kalifornien. då är frågan; hur kan man sända hem en tjej som vill stanna, som skulle kunna förlänga, som kan sitt jobb och vet vad som krävs... nej, men då låter det tydligen bättre att skicka hem henne, så jag blir ännu mer förbannad. men tycker dom att jag är en oförskämd svensk tjej som inte nöjer sig med att bo här, så har jag inte mycket att säga till om. jag vet iaf att jag älskar barn. jag är duktig på att ta hand om barn. vilket även tim sa till mig, han var imponerad hur snabbt tjejerna fastnade för mig och jag hade en talang i att hålla dom intresserad utan att vara personlig utan bara snäll och att vi kunde bli intresserad av varandra. skönt att höra, absolut. men cultural care lär ju tro att jag inte kan nånting. utan bara glömma stänga poolcover och gråta mig ut från en familj som ligger på östkusten o inte västkusten...
jag köper deras tänk, jag fattar att det här inte riktigt är nåt man förväntar sig. men det var inte heller vad jag förväntade mig. man måste vara lite självisk och ärlig. det var allt jag var!
imorgon får vi veta mer. då ringer solstrålarna från bostonkontoret och ska väl skälla lite mer på mig.
det blir ju antingen rematch mot kali, eller en biljett till sverige. jag hoppas jag har nåt att säga om saken och att dom förstår mig, men dom tycker väl att jag har sagt tillräckligt redan...
(FATTAAA hur bra boken kommer bli, jajajaaa)
fortsättning följer! nu är gladare än jag varit på hela veckan, känns skönt!
lite ont i fötterna och inte lika snabbt tempo på hemvägen som på ditvägen. men jag fick se lite folk, lite hav och ett par(!!!!) villaområden... grymt stolt att jag gick utan att veta vart. mest gick jag på känsla och där jag nästan kände igen mig.
när jag kom hem, stod tim, värdpappan på verandan. han sa då till mig att jag skulle flytta in till min LCC igen. okej sa jag, rätt så glatt. packade ihop de nästan ouppackade väskorna och kånkade upp dom för den knarriga och omålade källartrappan.
jag fattade inte riktigt vad som hände. erin, min LCC, anya på bostonkontoret och tim hade tydligen försökt ringa mig hela eftermiddagen. jag hade inte haft några missade samtal...
enligt erin hade vi jag och tim, kommit överrens att jag skulle gå in i rematch. inte riktigt enligt mig. visst att jag har funderat på det. rätt mycket faktiskt och även funderat på det högt. genom att vara 100% ärlig mot tim om hur jag kände. enligt honom hade det första jag sa när vi pratade i lördags att jag ville gå in i rematch. inte rakt ut, men att jag inte ville vara här och ville tillbaka till kali. jo visst, men hade ändå tänkt att ge dom en ärlig chans. annars hade jag aldrig spenderat tid med döttrarna på lördagen. när vi käkade pizza, såg på film och åt glass tillsammans. dom verkade gilla mig med en gång. och idag när tjejerna kom hem från deras mamma, så hade den yngsta tjejen frågat om miriam skulle vara där när hon kom hem. tim sa då nej. hon blev ledsen o förstod inte riktigt. såå, typ lika lost som jag.
men iallafall. vi hade ett snack, jag erin och tim. skällde lite på varandra men det var ändå inga hard feelings, eftersom det inte är personligt, utan lokaliseringen(eller vad det heter) som är problemet.. lite missförstånd och lite oklara saker, men vad gör man. jag ville inte sitta o böna o be att han skulle ta mig tillbaka som hans aupair, jag har ju inte ens börjat... bara en sjukt konstig matchning, på ett ställe jag verkligen inte vill vara. i ett äckligt hus och en riktigt weird värdpappa.
pratade sen med anya på kontoret. hon tyckte jag var oförskämd och otacksam, för allt cultural care har gjort för mig. tror inte riktigt att hon är på min sida, men äh vem är det egentligen???
jag har tydligen ställt till det för mig själv genom att eventuellt inte kunna bli matchad med en familj i kalifornien. då är frågan; hur kan man sända hem en tjej som vill stanna, som skulle kunna förlänga, som kan sitt jobb och vet vad som krävs... nej, men då låter det tydligen bättre att skicka hem henne, så jag blir ännu mer förbannad. men tycker dom att jag är en oförskämd svensk tjej som inte nöjer sig med att bo här, så har jag inte mycket att säga till om. jag vet iaf att jag älskar barn. jag är duktig på att ta hand om barn. vilket även tim sa till mig, han var imponerad hur snabbt tjejerna fastnade för mig och jag hade en talang i att hålla dom intresserad utan att vara personlig utan bara snäll och att vi kunde bli intresserad av varandra. skönt att höra, absolut. men cultural care lär ju tro att jag inte kan nånting. utan bara glömma stänga poolcover och gråta mig ut från en familj som ligger på östkusten o inte västkusten...
jag köper deras tänk, jag fattar att det här inte riktigt är nåt man förväntar sig. men det var inte heller vad jag förväntade mig. man måste vara lite självisk och ärlig. det var allt jag var!
imorgon får vi veta mer. då ringer solstrålarna från bostonkontoret och ska väl skälla lite mer på mig.
det blir ju antingen rematch mot kali, eller en biljett till sverige. jag hoppas jag har nåt att säga om saken och att dom förstår mig, men dom tycker väl att jag har sagt tillräckligt redan...
(FATTAAA hur bra boken kommer bli, jajajaaa)
fortsättning följer! nu är gladare än jag varit på hela veckan, känns skönt!
lil freak
nu sitter jag i 'min' källare..
dagen startade med att pappan väckte mig. could you please come up here, miriam?
-ja visst chefen.
jag berättade för honom hur jag kände.
jag saknar mina tjejer. jag saknar SF. jag saknar kalifornien.
jag hade en dröm, en dröm som gick i uppfyllelse genom att jag fick bo i kali. men 6 månader räcker inte.
efter 3-4 månader börjar man känna sig hemma, man vet vilka man vill umgås med och börjar hitta överallt.
så är hur man spenderar sitt första halvår. sitt andra halvår är tillför att hitta guldkornen, klaga lite på det egentligen underbara livet man lever och bara njuta av sin tid.
jag vill inte börja om... fler vänner skadar inte. att se nya städer skadar absolut inte.
men det viktigaste av allt är väl att följa sitt hjärta. göra vad som jag tycker känns viktigt och vad jag mår bäst av.
jag är absolut inte säker att jag kommer hitta en trevligare eller lättare familj nånstans i kalifornien. men då får jag skylla mig själv om jag nu(ev) flyttar härifrån.
så ledsen och olik mig själv jag har varit den här veckan är obeskrivligt.
OM jag väljer att gå in i rematch tänker jag öppna upp mig för kalifornien. för ett helt år. alltså från nu, till juli 2011.
hittar jag INTE nån familj inom mina två rematch-veckor så tvingas jag åka hem till gotland.
absolut vill jag inte det, jag är inte klar här borta. men troligen går hälften av alla aupairer in i rematch o hälften av dom tvingas åka hem, för de inte hinner få en familj under den två veckorsperioden.
men blir det att jag får åka hem, så vet jag att jag kommer hem till ett underbart hem och till folk som älskar mig. troligen är jag mer olycklig här än om jag tvingas sätta mig på ett plan hem till sverige!
men än vet vi inte vad som händer. CC tycker inte om att dom ska sätta onöjda aupairer på flygplan över hela USA bara för man vill gå in i rematch med en gång. men vill dom inte ha nöjda aupairer så kan dom ju bara slänga sig i väggen... dom verkar värdesätta sitt rykte o pengar, istället för en 20årings vilja och välmående.
mina underbara tjejer är i LA o utforskar hollywood i helgen.
fick stöttande kommentarer som tex: "miriam om du inte går in i rematch tänker vi aldrig prata med dig igen."
"hellre halvlycklig på ett plan hem till sverige än en gråtandes tjej ett halvår."
"du hatar snö o kyla, du bara kaaaan inte bo kvar i boston, kom tillbaka"
vissa hemma tycker säkert att jag är dum i huvet. när jag väl fått en okej familj o vill flytta härifrån. men ledsen, det är svårt att sätta sig in i en aupairs situation. så ansök om ett år som aupair, eller jag ångrade mig förresten, gör inte det...
ofta man orkar klaga mera. nej.
jag ska göra det oväntade, enligt amanda. så vi får se vad som händer i fortsättningen...
dagen startade med att pappan väckte mig. could you please come up here, miriam?
-ja visst chefen.
jag berättade för honom hur jag kände.
jag saknar mina tjejer. jag saknar SF. jag saknar kalifornien.
jag hade en dröm, en dröm som gick i uppfyllelse genom att jag fick bo i kali. men 6 månader räcker inte.
efter 3-4 månader börjar man känna sig hemma, man vet vilka man vill umgås med och börjar hitta överallt.
så är hur man spenderar sitt första halvår. sitt andra halvår är tillför att hitta guldkornen, klaga lite på det egentligen underbara livet man lever och bara njuta av sin tid.
jag vill inte börja om... fler vänner skadar inte. att se nya städer skadar absolut inte.
men det viktigaste av allt är väl att följa sitt hjärta. göra vad som jag tycker känns viktigt och vad jag mår bäst av.
jag är absolut inte säker att jag kommer hitta en trevligare eller lättare familj nånstans i kalifornien. men då får jag skylla mig själv om jag nu(ev) flyttar härifrån.
så ledsen och olik mig själv jag har varit den här veckan är obeskrivligt.
OM jag väljer att gå in i rematch tänker jag öppna upp mig för kalifornien. för ett helt år. alltså från nu, till juli 2011.
hittar jag INTE nån familj inom mina två rematch-veckor så tvingas jag åka hem till gotland.
absolut vill jag inte det, jag är inte klar här borta. men troligen går hälften av alla aupairer in i rematch o hälften av dom tvingas åka hem, för de inte hinner få en familj under den två veckorsperioden.
men blir det att jag får åka hem, så vet jag att jag kommer hem till ett underbart hem och till folk som älskar mig. troligen är jag mer olycklig här än om jag tvingas sätta mig på ett plan hem till sverige!
men än vet vi inte vad som händer. CC tycker inte om att dom ska sätta onöjda aupairer på flygplan över hela USA bara för man vill gå in i rematch med en gång. men vill dom inte ha nöjda aupairer så kan dom ju bara slänga sig i väggen... dom verkar värdesätta sitt rykte o pengar, istället för en 20årings vilja och välmående.
mina underbara tjejer är i LA o utforskar hollywood i helgen.
fick stöttande kommentarer som tex: "miriam om du inte går in i rematch tänker vi aldrig prata med dig igen."
"hellre halvlycklig på ett plan hem till sverige än en gråtandes tjej ett halvår."
"du hatar snö o kyla, du bara kaaaan inte bo kvar i boston, kom tillbaka"
vissa hemma tycker säkert att jag är dum i huvet. när jag väl fått en okej familj o vill flytta härifrån. men ledsen, det är svårt att sätta sig in i en aupairs situation. så ansök om ett år som aupair, eller jag ångrade mig förresten, gör inte det...
ofta man orkar klaga mera. nej.
jag ska göra det oväntade, enligt amanda. så vi får se vad som händer i fortsättningen...
marblehead
nu ar jag tillbaka i lccns hus. jag har varit med den nya amanda idag. hon visade mig runt, jattegulligt av henne. men jag kanner inte att nat klickar har borta...
erin, lccn tog mig till mitt nya hus och nar jag sag utsidan och garden sa var det forsta jag tankte; jag kan aldrig ta hit en kompis fran sverige eller mamma o pappa, for jag skulle skammas over hur det ser ut.
nar jag gick in i huset blev det inte battre...
det var oordning, stokigt, ofrascht och allmant trist.
gamla tapeter, fula mattor, mobler som inte horde ihop och det lag tidningar o leksaker overallt.
vi gick sen ner i min kallare, dar jag ska bo...
stora rummet var bara stort. det stod en gron soffa i ena hornet och en tv pa en byra pa andra sidan rummet.
sovrummet bestod av en gammal sang, en hylla och en datastol.
dusch och toalett lag langre bort och hade nagra gamla handdukar som lag vikta i ett skap.
det ar inge personlighet nanstans. inga tavlor, inga ljus knappt nagra lampor.
finns inget bord. det finns en liten garderob och nagra lador och hyllor man kan lagga klader och andra saker i.
men mer an sa var det inte....
sjalvklart jamfor jag med mitt underbara poolhus som jag var fruktansvart bortskamd med.
det ar alltid jobbigt att byta ner sig, men jag tanker inte bo i en svinstia.
aven om jag inte vill bo pa den har sidan av usa, sa sa jag anda till mig sjalv att jag skulle ge det ett forsok och alla talar ju sa gott om boston...
hade jag haft ett frascht hus att komma till. nanstans dar jag anda trivdes sa hade jag klarat det.
jag ar saker pa att det finns underbara aupairer i omradet och marblehead ar en mysig och fin stad som bara ligger 20 minuter fran boston.
jag har ju inte traffat familjen an, dom ar pa campingsemester och kommer tillbaka pa lordag. dom ser jattemycket fram emot att traffa mig och sjalvklart vill jag traffa dom. men jag kanner inte att jag vill fasta mig med dom och sedan efter nagra veckor saga att jag inte pallar bo i huset..
men eftersom jag anda gatt igenom sa mycket med min forra familj o den rematchen, sa vet jag inte hur mycket mer skit jag pallar.
cultural care har ju visat hur "mycket" dom hjalper till och vill ens basta, vilket ar ingenting... sa vet inte heller om jag skulle fa sa mycket hjalp av dom, om jag valjer att ga in i rematch igen.
jag kan inte vara for krasen, men jag har hela tiden sagt att om jag ska va aupair i usa, vill jag vara i kalifornien.
har kommer det bli kallt, det kommer bli sno. jag hade gillat det om jag bodde i NY, eller centrala boston.
nu ar istallet tanken att jag ska bo i ett ratthal utanfor boston.
jag kan bita ihop. jag har jobbat hos en hemmamamma i 5 manader, da far man bara lara sig att det kan vara varre, sa man kan lika garna halla tyst.
men allvarligt vet jag inte om jag klarar detta.
pratade med mina favorit SFtjejer forut. det peppade. men dom sa ocksa att, miriam du ar 20 ar. ar det vart att tvinga sig sjalv till nagot du inte mar bra av. du ska ha kul nar du ar i usa. antingen gar du in i rematch eller sa aker du hem.
och svarare an sa ar det inte!
imorgon ska jag ga tillbaka till huset och kanna efter. jag ska vara sa positiv som mojligt.
men kanns det fel, sa kanns det fel...
jag ger det en arlig chans. 6 manader ar inte lange, men det ar lange om man tvingas, om man vantrivs och om man vet att man kunde faktiskt fatt det hundra ganger battre.
erin, lccn tog mig till mitt nya hus och nar jag sag utsidan och garden sa var det forsta jag tankte; jag kan aldrig ta hit en kompis fran sverige eller mamma o pappa, for jag skulle skammas over hur det ser ut.
nar jag gick in i huset blev det inte battre...
det var oordning, stokigt, ofrascht och allmant trist.
gamla tapeter, fula mattor, mobler som inte horde ihop och det lag tidningar o leksaker overallt.
vi gick sen ner i min kallare, dar jag ska bo...
stora rummet var bara stort. det stod en gron soffa i ena hornet och en tv pa en byra pa andra sidan rummet.
sovrummet bestod av en gammal sang, en hylla och en datastol.
dusch och toalett lag langre bort och hade nagra gamla handdukar som lag vikta i ett skap.
det ar inge personlighet nanstans. inga tavlor, inga ljus knappt nagra lampor.
finns inget bord. det finns en liten garderob och nagra lador och hyllor man kan lagga klader och andra saker i.
men mer an sa var det inte....
sjalvklart jamfor jag med mitt underbara poolhus som jag var fruktansvart bortskamd med.
det ar alltid jobbigt att byta ner sig, men jag tanker inte bo i en svinstia.
aven om jag inte vill bo pa den har sidan av usa, sa sa jag anda till mig sjalv att jag skulle ge det ett forsok och alla talar ju sa gott om boston...
hade jag haft ett frascht hus att komma till. nanstans dar jag anda trivdes sa hade jag klarat det.
jag ar saker pa att det finns underbara aupairer i omradet och marblehead ar en mysig och fin stad som bara ligger 20 minuter fran boston.
jag har ju inte traffat familjen an, dom ar pa campingsemester och kommer tillbaka pa lordag. dom ser jattemycket fram emot att traffa mig och sjalvklart vill jag traffa dom. men jag kanner inte att jag vill fasta mig med dom och sedan efter nagra veckor saga att jag inte pallar bo i huset..
men eftersom jag anda gatt igenom sa mycket med min forra familj o den rematchen, sa vet jag inte hur mycket mer skit jag pallar.
cultural care har ju visat hur "mycket" dom hjalper till och vill ens basta, vilket ar ingenting... sa vet inte heller om jag skulle fa sa mycket hjalp av dom, om jag valjer att ga in i rematch igen.
jag kan inte vara for krasen, men jag har hela tiden sagt att om jag ska va aupair i usa, vill jag vara i kalifornien.
har kommer det bli kallt, det kommer bli sno. jag hade gillat det om jag bodde i NY, eller centrala boston.
nu ar istallet tanken att jag ska bo i ett ratthal utanfor boston.
jag kan bita ihop. jag har jobbat hos en hemmamamma i 5 manader, da far man bara lara sig att det kan vara varre, sa man kan lika garna halla tyst.
men allvarligt vet jag inte om jag klarar detta.
pratade med mina favorit SFtjejer forut. det peppade. men dom sa ocksa att, miriam du ar 20 ar. ar det vart att tvinga sig sjalv till nagot du inte mar bra av. du ska ha kul nar du ar i usa. antingen gar du in i rematch eller sa aker du hem.
och svarare an sa ar det inte!
imorgon ska jag ga tillbaka till huset och kanna efter. jag ska vara sa positiv som mojligt.
men kanns det fel, sa kanns det fel...
jag ger det en arlig chans. 6 manader ar inte lange, men det ar lange om man tvingas, om man vantrivs och om man vet att man kunde faktiskt fatt det hundra ganger battre.
