slutar aldrig att förvånas..
tog på mig skor o träningskläder, ipod i öronen och begav mig ut på äventyr. slutade med att jag gått till nästa lilla stad, som heter swampscott. 1,5 timma senare alltså, hittar jag whole foods och köper en flaska vatten o lite vindruvor. tar mitt pick o pack och går hem igen. det var en skön tre timmars promenad...
lite ont i fötterna och inte lika snabbt tempo på hemvägen som på ditvägen. men jag fick se lite folk, lite hav och ett par(!!!!) villaområden... grymt stolt att jag gick utan att veta vart. mest gick jag på känsla och där jag nästan kände igen mig.
när jag kom hem, stod tim, värdpappan på verandan. han sa då till mig att jag skulle flytta in till min LCC igen. okej sa jag, rätt så glatt. packade ihop de nästan ouppackade väskorna och kånkade upp dom för den knarriga och omålade källartrappan.
jag fattade inte riktigt vad som hände. erin, min LCC, anya på bostonkontoret och tim hade tydligen försökt ringa mig hela eftermiddagen. jag hade inte haft några missade samtal...
enligt erin hade vi jag och tim, kommit överrens att jag skulle gå in i rematch. inte riktigt enligt mig. visst att jag har funderat på det. rätt mycket faktiskt och även funderat på det högt. genom att vara 100% ärlig mot tim om hur jag kände. enligt honom hade det första jag sa när vi pratade i lördags att jag ville gå in i rematch. inte rakt ut, men att jag inte ville vara här och ville tillbaka till kali. jo visst, men hade ändå tänkt att ge dom en ärlig chans. annars hade jag aldrig spenderat tid med döttrarna på lördagen. när vi käkade pizza, såg på film och åt glass tillsammans. dom verkade gilla mig med en gång. och idag när tjejerna kom hem från deras mamma, så hade den yngsta tjejen frågat om miriam skulle vara där när hon kom hem. tim sa då nej. hon blev ledsen o förstod inte riktigt. såå, typ lika lost som jag.
men iallafall. vi hade ett snack, jag erin och tim. skällde lite på varandra men det var ändå inga hard feelings, eftersom det inte är personligt, utan lokaliseringen(eller vad det heter) som är problemet.. lite missförstånd och lite oklara saker, men vad gör man. jag ville inte sitta o böna o be att han skulle ta mig tillbaka som hans aupair, jag har ju inte ens börjat... bara en sjukt konstig matchning, på ett ställe jag verkligen inte vill vara. i ett äckligt hus och en riktigt weird värdpappa.
pratade sen med anya på kontoret. hon tyckte jag var oförskämd och otacksam, för allt cultural care har gjort för mig. tror inte riktigt att hon är på min sida, men äh vem är det egentligen???
jag har tydligen ställt till det för mig själv genom att eventuellt inte kunna bli matchad med en familj i kalifornien. då är frågan; hur kan man sända hem en tjej som vill stanna, som skulle kunna förlänga, som kan sitt jobb och vet vad som krävs... nej, men då låter det tydligen bättre att skicka hem henne, så jag blir ännu mer förbannad. men tycker dom att jag är en oförskämd svensk tjej som inte nöjer sig med att bo här, så har jag inte mycket att säga till om. jag vet iaf att jag älskar barn. jag är duktig på att ta hand om barn. vilket även tim sa till mig, han var imponerad hur snabbt tjejerna fastnade för mig och jag hade en talang i att hålla dom intresserad utan att vara personlig utan bara snäll och att vi kunde bli intresserad av varandra. skönt att höra, absolut. men cultural care lär ju tro att jag inte kan nånting. utan bara glömma stänga poolcover och gråta mig ut från en familj som ligger på östkusten o inte västkusten...
jag köper deras tänk, jag fattar att det här inte riktigt är nåt man förväntar sig. men det var inte heller vad jag förväntade mig. man måste vara lite självisk och ärlig. det var allt jag var!
imorgon får vi veta mer. då ringer solstrålarna från bostonkontoret och ska väl skälla lite mer på mig.
det blir ju antingen rematch mot kali, eller en biljett till sverige. jag hoppas jag har nåt att säga om saken och att dom förstår mig, men dom tycker väl att jag har sagt tillräckligt redan...
(FATTAAA hur bra boken kommer bli, jajajaaa)
fortsättning följer! nu är gladare än jag varit på hela veckan, känns skönt!
lite ont i fötterna och inte lika snabbt tempo på hemvägen som på ditvägen. men jag fick se lite folk, lite hav och ett par(!!!!) villaområden... grymt stolt att jag gick utan att veta vart. mest gick jag på känsla och där jag nästan kände igen mig.
när jag kom hem, stod tim, värdpappan på verandan. han sa då till mig att jag skulle flytta in till min LCC igen. okej sa jag, rätt så glatt. packade ihop de nästan ouppackade väskorna och kånkade upp dom för den knarriga och omålade källartrappan.
jag fattade inte riktigt vad som hände. erin, min LCC, anya på bostonkontoret och tim hade tydligen försökt ringa mig hela eftermiddagen. jag hade inte haft några missade samtal...
enligt erin hade vi jag och tim, kommit överrens att jag skulle gå in i rematch. inte riktigt enligt mig. visst att jag har funderat på det. rätt mycket faktiskt och även funderat på det högt. genom att vara 100% ärlig mot tim om hur jag kände. enligt honom hade det första jag sa när vi pratade i lördags att jag ville gå in i rematch. inte rakt ut, men att jag inte ville vara här och ville tillbaka till kali. jo visst, men hade ändå tänkt att ge dom en ärlig chans. annars hade jag aldrig spenderat tid med döttrarna på lördagen. när vi käkade pizza, såg på film och åt glass tillsammans. dom verkade gilla mig med en gång. och idag när tjejerna kom hem från deras mamma, så hade den yngsta tjejen frågat om miriam skulle vara där när hon kom hem. tim sa då nej. hon blev ledsen o förstod inte riktigt. såå, typ lika lost som jag.
men iallafall. vi hade ett snack, jag erin och tim. skällde lite på varandra men det var ändå inga hard feelings, eftersom det inte är personligt, utan lokaliseringen(eller vad det heter) som är problemet.. lite missförstånd och lite oklara saker, men vad gör man. jag ville inte sitta o böna o be att han skulle ta mig tillbaka som hans aupair, jag har ju inte ens börjat... bara en sjukt konstig matchning, på ett ställe jag verkligen inte vill vara. i ett äckligt hus och en riktigt weird värdpappa.
pratade sen med anya på kontoret. hon tyckte jag var oförskämd och otacksam, för allt cultural care har gjort för mig. tror inte riktigt att hon är på min sida, men äh vem är det egentligen???
jag har tydligen ställt till det för mig själv genom att eventuellt inte kunna bli matchad med en familj i kalifornien. då är frågan; hur kan man sända hem en tjej som vill stanna, som skulle kunna förlänga, som kan sitt jobb och vet vad som krävs... nej, men då låter det tydligen bättre att skicka hem henne, så jag blir ännu mer förbannad. men tycker dom att jag är en oförskämd svensk tjej som inte nöjer sig med att bo här, så har jag inte mycket att säga till om. jag vet iaf att jag älskar barn. jag är duktig på att ta hand om barn. vilket även tim sa till mig, han var imponerad hur snabbt tjejerna fastnade för mig och jag hade en talang i att hålla dom intresserad utan att vara personlig utan bara snäll och att vi kunde bli intresserad av varandra. skönt att höra, absolut. men cultural care lär ju tro att jag inte kan nånting. utan bara glömma stänga poolcover och gråta mig ut från en familj som ligger på östkusten o inte västkusten...
jag köper deras tänk, jag fattar att det här inte riktigt är nåt man förväntar sig. men det var inte heller vad jag förväntade mig. man måste vara lite självisk och ärlig. det var allt jag var!
imorgon får vi veta mer. då ringer solstrålarna från bostonkontoret och ska väl skälla lite mer på mig.
det blir ju antingen rematch mot kali, eller en biljett till sverige. jag hoppas jag har nåt att säga om saken och att dom förstår mig, men dom tycker väl att jag har sagt tillräckligt redan...
(FATTAAA hur bra boken kommer bli, jajajaaa)
fortsättning följer! nu är gladare än jag varit på hela veckan, känns skönt!
Kommentarer
Trackback
