marblehead
nu ar jag tillbaka i lccns hus. jag har varit med den nya amanda idag. hon visade mig runt, jattegulligt av henne. men jag kanner inte att nat klickar har borta...
erin, lccn tog mig till mitt nya hus och nar jag sag utsidan och garden sa var det forsta jag tankte; jag kan aldrig ta hit en kompis fran sverige eller mamma o pappa, for jag skulle skammas over hur det ser ut.
nar jag gick in i huset blev det inte battre...
det var oordning, stokigt, ofrascht och allmant trist.
gamla tapeter, fula mattor, mobler som inte horde ihop och det lag tidningar o leksaker overallt.
vi gick sen ner i min kallare, dar jag ska bo...
stora rummet var bara stort. det stod en gron soffa i ena hornet och en tv pa en byra pa andra sidan rummet.
sovrummet bestod av en gammal sang, en hylla och en datastol.
dusch och toalett lag langre bort och hade nagra gamla handdukar som lag vikta i ett skap.
det ar inge personlighet nanstans. inga tavlor, inga ljus knappt nagra lampor.
finns inget bord. det finns en liten garderob och nagra lador och hyllor man kan lagga klader och andra saker i.
men mer an sa var det inte....
sjalvklart jamfor jag med mitt underbara poolhus som jag var fruktansvart bortskamd med.
det ar alltid jobbigt att byta ner sig, men jag tanker inte bo i en svinstia.
aven om jag inte vill bo pa den har sidan av usa, sa sa jag anda till mig sjalv att jag skulle ge det ett forsok och alla talar ju sa gott om boston...
hade jag haft ett frascht hus att komma till. nanstans dar jag anda trivdes sa hade jag klarat det.
jag ar saker pa att det finns underbara aupairer i omradet och marblehead ar en mysig och fin stad som bara ligger 20 minuter fran boston.
jag har ju inte traffat familjen an, dom ar pa campingsemester och kommer tillbaka pa lordag. dom ser jattemycket fram emot att traffa mig och sjalvklart vill jag traffa dom. men jag kanner inte att jag vill fasta mig med dom och sedan efter nagra veckor saga att jag inte pallar bo i huset..
men eftersom jag anda gatt igenom sa mycket med min forra familj o den rematchen, sa vet jag inte hur mycket mer skit jag pallar.
cultural care har ju visat hur "mycket" dom hjalper till och vill ens basta, vilket ar ingenting... sa vet inte heller om jag skulle fa sa mycket hjalp av dom, om jag valjer att ga in i rematch igen.
jag kan inte vara for krasen, men jag har hela tiden sagt att om jag ska va aupair i usa, vill jag vara i kalifornien.
har kommer det bli kallt, det kommer bli sno. jag hade gillat det om jag bodde i NY, eller centrala boston.
nu ar istallet tanken att jag ska bo i ett ratthal utanfor boston.
jag kan bita ihop. jag har jobbat hos en hemmamamma i 5 manader, da far man bara lara sig att det kan vara varre, sa man kan lika garna halla tyst.
men allvarligt vet jag inte om jag klarar detta.
pratade med mina favorit SFtjejer forut. det peppade. men dom sa ocksa att, miriam du ar 20 ar. ar det vart att tvinga sig sjalv till nagot du inte mar bra av. du ska ha kul nar du ar i usa. antingen gar du in i rematch eller sa aker du hem.
och svarare an sa ar det inte!
imorgon ska jag ga tillbaka till huset och kanna efter. jag ska vara sa positiv som mojligt.
men kanns det fel, sa kanns det fel...
jag ger det en arlig chans. 6 manader ar inte lange, men det ar lange om man tvingas, om man vantrivs och om man vet att man kunde faktiskt fatt det hundra ganger battre.
erin, lccn tog mig till mitt nya hus och nar jag sag utsidan och garden sa var det forsta jag tankte; jag kan aldrig ta hit en kompis fran sverige eller mamma o pappa, for jag skulle skammas over hur det ser ut.
nar jag gick in i huset blev det inte battre...
det var oordning, stokigt, ofrascht och allmant trist.
gamla tapeter, fula mattor, mobler som inte horde ihop och det lag tidningar o leksaker overallt.
vi gick sen ner i min kallare, dar jag ska bo...
stora rummet var bara stort. det stod en gron soffa i ena hornet och en tv pa en byra pa andra sidan rummet.
sovrummet bestod av en gammal sang, en hylla och en datastol.
dusch och toalett lag langre bort och hade nagra gamla handdukar som lag vikta i ett skap.
det ar inge personlighet nanstans. inga tavlor, inga ljus knappt nagra lampor.
finns inget bord. det finns en liten garderob och nagra lador och hyllor man kan lagga klader och andra saker i.
men mer an sa var det inte....
sjalvklart jamfor jag med mitt underbara poolhus som jag var fruktansvart bortskamd med.
det ar alltid jobbigt att byta ner sig, men jag tanker inte bo i en svinstia.
aven om jag inte vill bo pa den har sidan av usa, sa sa jag anda till mig sjalv att jag skulle ge det ett forsok och alla talar ju sa gott om boston...
hade jag haft ett frascht hus att komma till. nanstans dar jag anda trivdes sa hade jag klarat det.
jag ar saker pa att det finns underbara aupairer i omradet och marblehead ar en mysig och fin stad som bara ligger 20 minuter fran boston.
jag har ju inte traffat familjen an, dom ar pa campingsemester och kommer tillbaka pa lordag. dom ser jattemycket fram emot att traffa mig och sjalvklart vill jag traffa dom. men jag kanner inte att jag vill fasta mig med dom och sedan efter nagra veckor saga att jag inte pallar bo i huset..
men eftersom jag anda gatt igenom sa mycket med min forra familj o den rematchen, sa vet jag inte hur mycket mer skit jag pallar.
cultural care har ju visat hur "mycket" dom hjalper till och vill ens basta, vilket ar ingenting... sa vet inte heller om jag skulle fa sa mycket hjalp av dom, om jag valjer att ga in i rematch igen.
jag kan inte vara for krasen, men jag har hela tiden sagt att om jag ska va aupair i usa, vill jag vara i kalifornien.
har kommer det bli kallt, det kommer bli sno. jag hade gillat det om jag bodde i NY, eller centrala boston.
nu ar istallet tanken att jag ska bo i ett ratthal utanfor boston.
jag kan bita ihop. jag har jobbat hos en hemmamamma i 5 manader, da far man bara lara sig att det kan vara varre, sa man kan lika garna halla tyst.
men allvarligt vet jag inte om jag klarar detta.
pratade med mina favorit SFtjejer forut. det peppade. men dom sa ocksa att, miriam du ar 20 ar. ar det vart att tvinga sig sjalv till nagot du inte mar bra av. du ska ha kul nar du ar i usa. antingen gar du in i rematch eller sa aker du hem.
och svarare an sa ar det inte!
imorgon ska jag ga tillbaka till huset och kanna efter. jag ska vara sa positiv som mojligt.
men kanns det fel, sa kanns det fel...
jag ger det en arlig chans. 6 manader ar inte lange, men det ar lange om man tvingas, om man vantrivs och om man vet att man kunde faktiskt fatt det hundra ganger battre.
Kommentarer
Trackback
