lil freak
nu sitter jag i 'min' källare..
dagen startade med att pappan väckte mig. could you please come up here, miriam?
-ja visst chefen.
jag berättade för honom hur jag kände.
jag saknar mina tjejer. jag saknar SF. jag saknar kalifornien.
jag hade en dröm, en dröm som gick i uppfyllelse genom att jag fick bo i kali. men 6 månader räcker inte.
efter 3-4 månader börjar man känna sig hemma, man vet vilka man vill umgås med och börjar hitta överallt.
så är hur man spenderar sitt första halvår. sitt andra halvår är tillför att hitta guldkornen, klaga lite på det egentligen underbara livet man lever och bara njuta av sin tid.
jag vill inte börja om... fler vänner skadar inte. att se nya städer skadar absolut inte.
men det viktigaste av allt är väl att följa sitt hjärta. göra vad som jag tycker känns viktigt och vad jag mår bäst av.
jag är absolut inte säker att jag kommer hitta en trevligare eller lättare familj nånstans i kalifornien. men då får jag skylla mig själv om jag nu(ev) flyttar härifrån.
så ledsen och olik mig själv jag har varit den här veckan är obeskrivligt.
OM jag väljer att gå in i rematch tänker jag öppna upp mig för kalifornien. för ett helt år. alltså från nu, till juli 2011.
hittar jag INTE nån familj inom mina två rematch-veckor så tvingas jag åka hem till gotland.
absolut vill jag inte det, jag är inte klar här borta. men troligen går hälften av alla aupairer in i rematch o hälften av dom tvingas åka hem, för de inte hinner få en familj under den två veckorsperioden.
men blir det att jag får åka hem, så vet jag att jag kommer hem till ett underbart hem och till folk som älskar mig. troligen är jag mer olycklig här än om jag tvingas sätta mig på ett plan hem till sverige!
men än vet vi inte vad som händer. CC tycker inte om att dom ska sätta onöjda aupairer på flygplan över hela USA bara för man vill gå in i rematch med en gång. men vill dom inte ha nöjda aupairer så kan dom ju bara slänga sig i väggen... dom verkar värdesätta sitt rykte o pengar, istället för en 20årings vilja och välmående.
mina underbara tjejer är i LA o utforskar hollywood i helgen.
fick stöttande kommentarer som tex: "miriam om du inte går in i rematch tänker vi aldrig prata med dig igen."
"hellre halvlycklig på ett plan hem till sverige än en gråtandes tjej ett halvår."
"du hatar snö o kyla, du bara kaaaan inte bo kvar i boston, kom tillbaka"
vissa hemma tycker säkert att jag är dum i huvet. när jag väl fått en okej familj o vill flytta härifrån. men ledsen, det är svårt att sätta sig in i en aupairs situation. så ansök om ett år som aupair, eller jag ångrade mig förresten, gör inte det...
ofta man orkar klaga mera. nej.
jag ska göra det oväntade, enligt amanda. så vi får se vad som händer i fortsättningen...
dagen startade med att pappan väckte mig. could you please come up here, miriam?
-ja visst chefen.
jag berättade för honom hur jag kände.
jag saknar mina tjejer. jag saknar SF. jag saknar kalifornien.
jag hade en dröm, en dröm som gick i uppfyllelse genom att jag fick bo i kali. men 6 månader räcker inte.
efter 3-4 månader börjar man känna sig hemma, man vet vilka man vill umgås med och börjar hitta överallt.
så är hur man spenderar sitt första halvår. sitt andra halvår är tillför att hitta guldkornen, klaga lite på det egentligen underbara livet man lever och bara njuta av sin tid.
jag vill inte börja om... fler vänner skadar inte. att se nya städer skadar absolut inte.
men det viktigaste av allt är väl att följa sitt hjärta. göra vad som jag tycker känns viktigt och vad jag mår bäst av.
jag är absolut inte säker att jag kommer hitta en trevligare eller lättare familj nånstans i kalifornien. men då får jag skylla mig själv om jag nu(ev) flyttar härifrån.
så ledsen och olik mig själv jag har varit den här veckan är obeskrivligt.
OM jag väljer att gå in i rematch tänker jag öppna upp mig för kalifornien. för ett helt år. alltså från nu, till juli 2011.
hittar jag INTE nån familj inom mina två rematch-veckor så tvingas jag åka hem till gotland.
absolut vill jag inte det, jag är inte klar här borta. men troligen går hälften av alla aupairer in i rematch o hälften av dom tvingas åka hem, för de inte hinner få en familj under den två veckorsperioden.
men blir det att jag får åka hem, så vet jag att jag kommer hem till ett underbart hem och till folk som älskar mig. troligen är jag mer olycklig här än om jag tvingas sätta mig på ett plan hem till sverige!
men än vet vi inte vad som händer. CC tycker inte om att dom ska sätta onöjda aupairer på flygplan över hela USA bara för man vill gå in i rematch med en gång. men vill dom inte ha nöjda aupairer så kan dom ju bara slänga sig i väggen... dom verkar värdesätta sitt rykte o pengar, istället för en 20årings vilja och välmående.
mina underbara tjejer är i LA o utforskar hollywood i helgen.
fick stöttande kommentarer som tex: "miriam om du inte går in i rematch tänker vi aldrig prata med dig igen."
"hellre halvlycklig på ett plan hem till sverige än en gråtandes tjej ett halvår."
"du hatar snö o kyla, du bara kaaaan inte bo kvar i boston, kom tillbaka"
vissa hemma tycker säkert att jag är dum i huvet. när jag väl fått en okej familj o vill flytta härifrån. men ledsen, det är svårt att sätta sig in i en aupairs situation. så ansök om ett år som aupair, eller jag ångrade mig förresten, gör inte det...
ofta man orkar klaga mera. nej.
jag ska göra det oväntade, enligt amanda. så vi får se vad som händer i fortsättningen...
Kommentarer
Postat av: Emma
Hoppas att det löser sig så du får det bästa!! Finns ingen mening att tvinga dig att må dåligt bara för CC är helt efterblivna! Bättre att gå i rematch och hoppas att CC för en gångs skull ger dig en ärlig chans att hitta en underbar familj än att misstrivas i ett skabbigt hus! Varje gång jag träffat dig här har du alltid vart solstrålen miriam! Du förtjänar inte att någon ändrar på det! Håller tummarna för dig!
Trackback
