börjar få ont i magen
Om två veckor landar jag i Sverige. Jag börjar förstå. Eller inte riktigt förstå att jag ska lämna allt här borta.
Det går inte att förklara hur konstigt det verkligen känns.
Jag, Sara och Mathilda åker hem samtidigt och det är så fruktansvärt nära nu.
Någon annan ska ta hand om MINA barn. Bo i MITT hus. Leva MITT liv.
Man ska säga hejdå till alla människor som är här borta. Säga hejdå till ett liv man levt ett år och aldrig kommer få tillbaka igen. Så många gånger man längtat hem och bara varit trött på allt här borta. Men nu ångrar man alla sånna stunder och vill leva om det här året igen och igen.
Om ni hemma tyckt det gått fort sen Januari 2010, så har ni ingen aning om hur fort det gått för mig.
Jag och Amanda brukar prata gamla minnen.
Vår bästa helg nånsin, i Santa Barbara i april. Det är 9 månader sedan.
Bästa dagen nånsin, på Sushi Samba i New York i juli. 6 månader sedan.
Tiden går så fort här borta, man är med om så mycket. Men man minns allt som det hände förra veckan.
Jag har haft fruktansvärda motgångar under 12 månader. Samtidigt som det här varit det värsta och tuffaste året att klara av, så har det varit det bästa året i mitt liv. Jag undrar om något kommer nånsin kunna bli bättre än mitt år här i USA.
De gånger man har haft jobbiga dagar, eller bara varit så trött på livet. Så har det räckt med ett leende från ett barn. En kram eller en komplimang. Man har lärt sig att uppskatta små saker. Speciellt från de allra minsta... Då värmer det i hjärtat och allt känns värt det!
Jag är så ledsen att inte kunna dela med mig av alla upplevelser och händelser. Men att åka som aupair är bland det bästa man kan göra för att leva livet här borta.
Man kan hata veckorna. Sitta inne i ett hus 9 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Inte förstå hur man står ut att ta hand om barn som bara skriker och gnäller. Men när fredagen kommer så glömmer man allt och lever för helgen. Den lediga tiden man får är värd allt och lite till.
Jag vill inte ens föreställa mig hur ledsen jag kommer vara sista dagarna här borta.
När jag kommer hem kommer jag bara minnas allt bra och jag kommer vilja tillbaka med en gång.
NY, januari.
Mill Valley, februari.
LA, mars.
Santa Barbara, april.
SF, maj.
SF, juni.
NY, juli.
Clear Lake, augusti.
Santa Barbara, september.
San Jose, oktober.
SF, november.
Las Vegas, december.
Det går inte att förklara hur konstigt det verkligen känns.
Jag, Sara och Mathilda åker hem samtidigt och det är så fruktansvärt nära nu.
Någon annan ska ta hand om MINA barn. Bo i MITT hus. Leva MITT liv.
Man ska säga hejdå till alla människor som är här borta. Säga hejdå till ett liv man levt ett år och aldrig kommer få tillbaka igen. Så många gånger man längtat hem och bara varit trött på allt här borta. Men nu ångrar man alla sånna stunder och vill leva om det här året igen och igen.
Om ni hemma tyckt det gått fort sen Januari 2010, så har ni ingen aning om hur fort det gått för mig.
Jag och Amanda brukar prata gamla minnen.
Vår bästa helg nånsin, i Santa Barbara i april. Det är 9 månader sedan.
Bästa dagen nånsin, på Sushi Samba i New York i juli. 6 månader sedan.
Tiden går så fort här borta, man är med om så mycket. Men man minns allt som det hände förra veckan.
Jag har haft fruktansvärda motgångar under 12 månader. Samtidigt som det här varit det värsta och tuffaste året att klara av, så har det varit det bästa året i mitt liv. Jag undrar om något kommer nånsin kunna bli bättre än mitt år här i USA.
De gånger man har haft jobbiga dagar, eller bara varit så trött på livet. Så har det räckt med ett leende från ett barn. En kram eller en komplimang. Man har lärt sig att uppskatta små saker. Speciellt från de allra minsta... Då värmer det i hjärtat och allt känns värt det!
Jag är så ledsen att inte kunna dela med mig av alla upplevelser och händelser. Men att åka som aupair är bland det bästa man kan göra för att leva livet här borta.
Man kan hata veckorna. Sitta inne i ett hus 9 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Inte förstå hur man står ut att ta hand om barn som bara skriker och gnäller. Men när fredagen kommer så glömmer man allt och lever för helgen. Den lediga tiden man får är värd allt och lite till.
Jag vill inte ens föreställa mig hur ledsen jag kommer vara sista dagarna här borta.
När jag kommer hem kommer jag bara minnas allt bra och jag kommer vilja tillbaka med en gång.
NY, januari.
Mill Valley, februari.
LA, mars.
Santa Barbara, april.
SF, maj.
SF, juni.
NY, juli.
Clear Lake, augusti.
Santa Barbara, september.
San Jose, oktober.
SF, november.
Las Vegas, december.
Kommentarer
Postat av: katta
heta blekfisar vi va i januari haha !!
Trackback
