bra bränna
Jag har tyvärr inte mycket att berätta. Jag har inte fått nån ny familj än, men min LCC jobbar på bra, för att hjälpa mig....
Jag är öppen för matchningar i hela SF området och imorgon öppnas några fler dörrar upp, i San Diego. Jag fick en matchning med en familj i Pasadena, utanför LA. Men kände inte att jag passade in och det hade krävts väldigt mycket av mig, eftersom det inte riktigt var en "vanlig" familj...
Jag har sovit hos Amanda varje natt, sen i onsdags. Har haft svårt att sova på nätterna för jag har haft sån ångest över att jag inte stängde poolcoveret... Jag ångrar mig nåt så fruktansvärt och har ärligt talat aldrig känt mig som en mer värdelös person i hela mitt liv.
Alla kommentarer och all push från olika håll har defenitivt gjort det lättare, men det känns inte lätt att befinna sig i USA utan en värdfamilj, utan ett riktigt hem, utan att få lön, med all den ångesten som finns i mig.
Felicia, Amandas kompis har varit här så vi har umgåts hela veckan. Hon är en av få människor som kommer utifrån och verkligen ser hur det går till, när man är som aupair. Hon, som nästan alla andra, förstod inte riktigt vad som händer här borta, hur utnyttjad man blir och hur dåligt man faktiskt ibland mår.
Hon blev chockad att man kan behandla människor på så vis, som vissa familjer gör. Hur man kan vara så otacksam och trycka ner en människa så man känner sig värd så lite. För oss är det vardag. Vi är vana och de flesta aupairer skulle veta vad jag menar. Ingen av oss ångrar att vi åkte, men det är en tuff situation man sitter i...
Hemma har man sin riktiga familj att komma hem till, sina gamla vänner och sitt eget rum, bil mm. Här borta bor man hos sin chef. Man gör allt för familjen och kommer aldrig därifrån. Det är inte som hemma, att när man lämnar jobbet så kommer man till nåt annat. Vi lever i jobbet.
Förutom allt trist som har hänt har jag haft Amanda och Felicia. Helt underbara tjejer och vi har haft så otroligt kul tillsammans. Vi har skrattat så vi gråtit. Och skrattat ännu mer.
Vi har shoppat och fikat. Varit i Napa och svettats.
I morse gick vi upp 03.45 för att köra Felicia till flygplatsen. Klockan 06.00 satt jag och Amanda i bilen och undrade verkligen vad vi skulle göra av vår lediga söndag. Vi ville till stranden. Så vi åkte till stranden! Klockan 9 var vi framme på Stinson Beach och var nästan själva... Efter en nap i solen så var stranden fylld med folk. Vi solade baksida och brände rumpan. Carro, Helene och Emma kom ett par timmar på eftermiddagen. Det blev ett halvt dopp i havet. Det var kallare än svinkallt.
Nu på kvällen köpte jag och Amanda varsin subway och satte oss på en filt i Tiburon. Vi tittade på SF utsikten och gillade livet, helt enkelt.
Förstår inte riktigt hur jag nånsin skulle kunna flytta från SF för att fortsätta mitt år, utan Amanda.
Det finns ju bara inte.
Jag är öppen för matchningar i hela SF området och imorgon öppnas några fler dörrar upp, i San Diego. Jag fick en matchning med en familj i Pasadena, utanför LA. Men kände inte att jag passade in och det hade krävts väldigt mycket av mig, eftersom det inte riktigt var en "vanlig" familj...
Jag har sovit hos Amanda varje natt, sen i onsdags. Har haft svårt att sova på nätterna för jag har haft sån ångest över att jag inte stängde poolcoveret... Jag ångrar mig nåt så fruktansvärt och har ärligt talat aldrig känt mig som en mer värdelös person i hela mitt liv.
Alla kommentarer och all push från olika håll har defenitivt gjort det lättare, men det känns inte lätt att befinna sig i USA utan en värdfamilj, utan ett riktigt hem, utan att få lön, med all den ångesten som finns i mig.
Felicia, Amandas kompis har varit här så vi har umgåts hela veckan. Hon är en av få människor som kommer utifrån och verkligen ser hur det går till, när man är som aupair. Hon, som nästan alla andra, förstod inte riktigt vad som händer här borta, hur utnyttjad man blir och hur dåligt man faktiskt ibland mår.
Hon blev chockad att man kan behandla människor på så vis, som vissa familjer gör. Hur man kan vara så otacksam och trycka ner en människa så man känner sig värd så lite. För oss är det vardag. Vi är vana och de flesta aupairer skulle veta vad jag menar. Ingen av oss ångrar att vi åkte, men det är en tuff situation man sitter i...
Hemma har man sin riktiga familj att komma hem till, sina gamla vänner och sitt eget rum, bil mm. Här borta bor man hos sin chef. Man gör allt för familjen och kommer aldrig därifrån. Det är inte som hemma, att när man lämnar jobbet så kommer man till nåt annat. Vi lever i jobbet.
Förutom allt trist som har hänt har jag haft Amanda och Felicia. Helt underbara tjejer och vi har haft så otroligt kul tillsammans. Vi har skrattat så vi gråtit. Och skrattat ännu mer.
Vi har shoppat och fikat. Varit i Napa och svettats.
I morse gick vi upp 03.45 för att köra Felicia till flygplatsen. Klockan 06.00 satt jag och Amanda i bilen och undrade verkligen vad vi skulle göra av vår lediga söndag. Vi ville till stranden. Så vi åkte till stranden! Klockan 9 var vi framme på Stinson Beach och var nästan själva... Efter en nap i solen så var stranden fylld med folk. Vi solade baksida och brände rumpan. Carro, Helene och Emma kom ett par timmar på eftermiddagen. Det blev ett halvt dopp i havet. Det var kallare än svinkallt.
Nu på kvällen köpte jag och Amanda varsin subway och satte oss på en filt i Tiburon. Vi tittade på SF utsikten och gillade livet, helt enkelt.
Förstår inte riktigt hur jag nånsin skulle kunna flytta från SF för att fortsätta mitt år, utan Amanda.
Det finns ju bara inte.
Kommentarer
Postat av: CER
Vilken hemsk situation! Jag vet att du kommer att komma över det och se det som en erfarenhet om många, många år. Men det måste verkligen kännas hemskt just nu. Tyvärr finns det för många egoistiska och konstiga människor i alla länder och ibland stöter man ihop med dem. Jag hoppas att det löser sig på allra bästa sätt och att du får en bra familj. Min syrra hade sådan tur och hade en jättebra familj under hela sitt år så de finns. Min lilla familj kommer till Boston två veckor i sep så då kan du få komma dit och passa lilla Miriam =) KRAM / Coach
Trackback
